BabyLoo

Vi pratade om relationer och starka band idag på svenskan. Och jag kände redan då hur jag började sakna. De starkaste banden jag vet är familj. Familj är det viktigaste i livet kan jag tycka. Vissa, typ jag, har tur. För jag har fått en extra familj. En familj som jag känner så sjukt starkt för att det gör ont. då vet man att det är påriktigt.
När jag kom hem hade jag ett medelande på face. jag öppnade och blev helt tåröga. Världens sötaste bild, på världens sötaste ungar tillsammans med texten Vi saknar dig massor! Nu känner jag bara att jag måste tillbaka. Så fort som möjligt. Som jag sa igår, det finns inte en enda plats i världen där jag kan vara utan att sakna. Och just nu står de här busungarna högst upp på sakna listan.

Ja jag börjar ju bli gammal nu, (Jag tänker inte ens gå in på hur galen åldersnoja jag har..) men jag har iallafall börjat tänka lite på framtiden. Vad jag vill och så. Och jag kom fram till (en av anledningarna till åldersnojan) att jag har ingen jävla aning.
Det enda jag vet är att jag vill bort. Bort i från åkersberga, från stockholm, från hela jävla Sverige. Jag mår illa av att bo här. Jag kan inte vara mig själv. Planerna har varit Italien ett tag, men börjar nu rikta sig mer mot Brasilien. Jag vet att det är långt bort, men jag har ju klarat det en gång, varför skulle jag inte kunna göra det igen? Det som skrämmer mig med de här planerna är att det finns inget bäst före datum tänk om jag fastnar? (och tänk om jag fastnar för att jag älskar honom..) Och här har ni den värsta sidan av mitt dubbel liv. Det finns inte en plats på jorden, där du kan vara utan att sakna.

...och det är förjävligt.

pejs!

hej, jag avgudar dig!

Om en månad lämnar jag huset med tolv års minnen.. Jag flyttar ifrån det jag känt som den tryggaste platsen i livet. Att sitta och försöka packa ner allt i flyttkartonger känns jävligt omöjligt. Det kommer ta mig en evighet att försöka slänga saker som jag hittar i alla små lådor. Vilka minnen sparas och vilka kastar jag i papperskorgen?
Innan har jag bara kännt att det ska bli skönt att flytta. Nytt hus med nya möjligheter. Men vad händer med allt det gamla då?

På sista tiden har jag träffat en del killar, killar som verkat trevliga till en början och sen visat upp helt andra sidor. Nån som blir arg för vad som helst, nån som tillochmed mina kompisar som är sjuka i huvet tycker är sjuk i huvet, nån som knappt kan säga ett ord när man ses, bara tänker på andra sakr..
Alla de där killarna har fått mig att sakna dig. Sakna det vi hade.. Även om det var en jävligt kort period, för jävligt länge sen.. Jag har alltid funderat på hur det skulle sätt ut om jag inte hade varit så rädd.. Rädd för att du, som egentligen är hur snäll som helst, skulle såra mig.
Jag säger hela tiden, att jag aldrig skulle klara av ett till brustet hjärta, men egentligen.. varför leva om man inte vågar satsa?
Och just därför blev jag så glad för just den där meningen, det jag ville säga var att jag saknade dig lite.. för jag saknar dig lite också, och det har jag gjort ända sen det sluta vara du&jag.. det lilla du&jag som det var.

Jag och Sarah satt och kollade igenom skolkatalogen, både den från iår och den från förra året.. Vi tänkte jämföra hur mycket alla hade förändrats.
Jag hade en grymt vacker tjej i min klass förra året, men vart hon tog vägen vet ingen.. Tjejen i fråga var en ganska tuff stark tjej. En tjej som sa ifrån, hon hade klass och stil. Vart fan tog den där vackra tjejen vägen?

varje gång jag tänker på dig, då dör en liten bit av mig.

Alla förändras, men jag trodde bara att vi två skulle göra det tillsammans..

.. kommer jag någonsin kunna släppa dig?

Jag hatar sånna här dagar, dagar då jag blir så jävla osäker.. osäker på hela fucking livet.
Dagar då jag kan sitta hemma för mig själv, och tårarna bara rinner. Jag saknar John men det vet väll alla. När nån så nära en försvinner, så håller man för hårt i allt annat man älskar, kanske så hårt så att man förstör det också.
Jag kännde mig så jävla ensam när john försvann, och jag vill inte att det ska hända igen. Därför är jag så osäker på allt.

Ibland undrar jag om folk ser att det där leendet är falskt, det där leendet som jag alltid får komplimanger för. Ibland undrar jag om hela jag helt enkelt är en falsk jävel, för det är ju det där jävla lendet alla kommer ihåg. Jag är hon som ALLTID är glad. Folk känner knappt igen som om dom inte får höra mig skratta. Dom få gånger jag bryter ihop vet ni inte vad ni ska göra, då känner ni inte mig.

Jag vet, jag är nästan alltid glad. Jag tycker om att vara glad. Jag tycker om att se andra smittas av det.
Men jag har också jobbiga dagar. Jag har också vart med om saker innan, som kanske inte är så jävla stora för er, men för mig är dom störst i världen.
Det är inte ert fel att ni inte förstår er på mig. Jag kan inte prata om känslor, jag har aldrig kunnat. Och inget av det som hänt på senaste tiden har gjort det lättare. Jag skämtar bort alla mina problem. Allt jag blir ledsen över gör jag till ett skämt för att jag inte orkar hantera det. Jag tycker helt enkelt om att vara glad..

och jag tycker helt enkelt om dig. Jag vet inte varför, för jag borde inte. Jag har alltid haft svårt att få känslor för någon, det är svårt att komma nära mig eftersom jag aldrig litar på nån.. men jag trodde nästan på det du sa, jag trodde verkligen att du tyckte om mig tillbaka, jag trodde att du förstod att du va speciell för mig. men tydligen inte. och det är nu jag vanligtvis säger, äh jag skiiiter i, ler och låtsas att livet går vidare, låtsas att jag inte tänker på dig alls, låtsas att allt va lika mycket på lek för mig som det var för dig, fasst jag vet innerst inne att det inte alls var det.

fasst ibland kanske man bara måste skita i.. vad vet jag ?